Tankar
God afton!
Det var väldigt länge sedan jag skrev sist. Jag heter fortfarande Thomas, fast kalla mig väldigt gärna för Tom. Däremot vet jag inte om jag till 100% samma person innehållsmässigt sen sist. För att vara helt ärlig tror jag rent av att jag snarare nästan garanterat hade stött på mindre svårigheter att själv känna igen mig om jag någon dag hade lyckats med det tämligen imponerande konststycket att träffa på mig som 22-åring på stan.
Med en viss tanke på att jag precis har lyssnat på John Dowlands musik, tycker jag att det passar helt ypperligt att inleda denna nystartade bloggs första inlägg i smått melankolisk stil. Det hade jag gjort ändå.
Jag tänker för mycket. Och allting är inte helt bra. Jag hade helst av allt velat vara någon annanstans. Sommaren i Halmstad bjuder inte direkt på någonting. Jag tar mig inte ens till stranden när det är fint väder och kommer på mig själv med att inte heller vara vidare lojal mot espresso house. Skillnaden mot förra sommaren är skrämmande. Det känns som om ingenting direkt spelar någon roll och det leder till att jag mest sitter hemma om dagarna och skriver på min fiol-grej. Vad som sen i slutändan blir av det stycket i e-moll återstår dessutom att se. Jag har insett att det kanske inte ens spelar någon roll.
En annan stor anledning är att hon inte finns här. Och jag saknar känslan av att varje kväll - sannolikt bärandes på påsar innehållande både take away-mat från le Muraille och iste och vingummin - gå hem hand i hand genom parken mot Sacré-Cœur och slutligen kolla på James Bond i vår lägenhet. Jag saknar delirium. Jag saknar våra rödvinskvällar. Jag saknar att resa utomlands varannan helg. Jag saknar shakespeare in love och smågnäll om huruvida det var det gröna eller det blåa vattenglaset som var mitt eller hennes att dricka ur för kvällen.
Allt detta hade jag för bara ett litet tag sen i Bryssel. Tiden jag tänker tillbaka på som den i särklass bästa i mitt liv. Dock med vissa förbehåll.
De - ett tag dagligt förekommande - hysteriska gråtattackerna på metron och ett humör ombytligare än färgen på den kamelont som på ett djärvt manér försöker ta sig över ett övergångsställe eller en lagom hipp skjorta från 80-talet, hade jag kunnat vara utan. Likaså tankarna som periodvis dök upp i huvudet. Att vi på perrongen på stationen i Diegem stod och snackade om att man borde slänga sig framför nästa tåg må ha stått i direkt relation till agget mot vårt jobb. Problemet är att jag inte alltid var helt säker på om jag skämtade eller menade allvar.
Förutom den lilla livskrisen i fråga så var det dock en fantastisk tid. Jag hade visserligen kanske även föredragit att den där bilen aldrig hade kört på mig sent en kväll i Schaerbeek. Men kanske ändå så var det där bara en sån sak som var tvungen att hända för att göra sitt till att väva hop kapitlena i boken till sån där riktigt sliskig äventyrsroman. Trots allt så började ju hela Belgien-vistelsen med mannen som låg död i sin lägenhet. Redan där hade jag kanske kunnat ana höjden på ribban. Galenskapen. Vansinnet. Dårskapet som var att vänta.
Inget ont som inte har något gott med sig dock. Den totalt löjligt opropertionerligt höga siffran av motgångar som jag och Belinda gick igenom - som till slut toppades av att vi blev utslängda på gatan efter den numera närmast legendariska dispyten med vår hyresvärd - bidrog definitivt till att tvinna ett band så starkt att jag aldrig har känt så förrut.
Även om jag till stor del inte har en aning om varför jag mådde som jag mådde förra hösten eller varför min kropp reagerade som den gjorde, var nog pressen jag lade på mig själv - och framför allt på musiken som jag skriver - en av sakerna som initierade allting. Detta i en situation där självkänslan redan från början låg som en plattfisk och sprattlade någonstans nere på botten av sjön, och där självförtroendet, humöret och min allmänna energi tyckte det var jätteroligt att hoppa hopprep och leka andra klassiska barnlekar såsom titt-ut (nu finns jag, nu finns jag inte...).
Allt det där är sedan ett tag lyckligtvis över och stegvis har jag börjat leva igen. Men även om solen skiner igen och temperaturen är resonabelt varm mest hela tiden är himlen dock inte till hundra procent blå. Jag tycker mig se mörka moln strax över horisonten. Halmstad, var blev du av?! Kom änglar och flyg mig härifrån, för jag sitter på mitt rum och låter dagarna gå...
Det är långt till Finland. Men det har aldrig spelat mer roll. Eller mindre.
/tom
Det var väldigt länge sedan jag skrev sist. Jag heter fortfarande Thomas, fast kalla mig väldigt gärna för Tom. Däremot vet jag inte om jag till 100% samma person innehållsmässigt sen sist. För att vara helt ärlig tror jag rent av att jag snarare nästan garanterat hade stött på mindre svårigheter att själv känna igen mig om jag någon dag hade lyckats med det tämligen imponerande konststycket att träffa på mig som 22-åring på stan.
Med en viss tanke på att jag precis har lyssnat på John Dowlands musik, tycker jag att det passar helt ypperligt att inleda denna nystartade bloggs första inlägg i smått melankolisk stil. Det hade jag gjort ändå.
Jag tänker för mycket. Och allting är inte helt bra. Jag hade helst av allt velat vara någon annanstans. Sommaren i Halmstad bjuder inte direkt på någonting. Jag tar mig inte ens till stranden när det är fint väder och kommer på mig själv med att inte heller vara vidare lojal mot espresso house. Skillnaden mot förra sommaren är skrämmande. Det känns som om ingenting direkt spelar någon roll och det leder till att jag mest sitter hemma om dagarna och skriver på min fiol-grej. Vad som sen i slutändan blir av det stycket i e-moll återstår dessutom att se. Jag har insett att det kanske inte ens spelar någon roll.
Sacré-Cœur i bakgrunden. Världens femte största kyrka alla kategorier btw.
En annan stor anledning är att hon inte finns här. Och jag saknar känslan av att varje kväll - sannolikt bärandes på påsar innehållande både take away-mat från le Muraille och iste och vingummin - gå hem hand i hand genom parken mot Sacré-Cœur och slutligen kolla på James Bond i vår lägenhet. Jag saknar delirium. Jag saknar våra rödvinskvällar. Jag saknar att resa utomlands varannan helg. Jag saknar shakespeare in love och smågnäll om huruvida det var det gröna eller det blåa vattenglaset som var mitt eller hennes att dricka ur för kvällen.
Allt detta hade jag för bara ett litet tag sen i Bryssel. Tiden jag tänker tillbaka på som den i särklass bästa i mitt liv. Dock med vissa förbehåll.
De - ett tag dagligt förekommande - hysteriska gråtattackerna på metron och ett humör ombytligare än färgen på den kamelont som på ett djärvt manér försöker ta sig över ett övergångsställe eller en lagom hipp skjorta från 80-talet, hade jag kunnat vara utan. Likaså tankarna som periodvis dök upp i huvudet. Att vi på perrongen på stationen i Diegem stod och snackade om att man borde slänga sig framför nästa tåg må ha stått i direkt relation till agget mot vårt jobb. Problemet är att jag inte alltid var helt säker på om jag skämtade eller menade allvar.
Gare du Nord från Tour et Taxis. Bilden tagen en förmodat konstnärlig dag.
Förutom den lilla livskrisen i fråga så var det dock en fantastisk tid. Jag hade visserligen kanske även föredragit att den där bilen aldrig hade kört på mig sent en kväll i Schaerbeek. Men kanske ändå så var det där bara en sån sak som var tvungen att hända för att göra sitt till att väva hop kapitlena i boken till sån där riktigt sliskig äventyrsroman. Trots allt så började ju hela Belgien-vistelsen med mannen som låg död i sin lägenhet. Redan där hade jag kanske kunnat ana höjden på ribban. Galenskapen. Vansinnet. Dårskapet som var att vänta.
Inget ont som inte har något gott med sig dock. Den totalt löjligt opropertionerligt höga siffran av motgångar som jag och Belinda gick igenom - som till slut toppades av att vi blev utslängda på gatan efter den numera närmast legendariska dispyten med vår hyresvärd - bidrog definitivt till att tvinna ett band så starkt att jag aldrig har känt så förrut.
Madamoiselle Belinda Söderlund i Haverdal.
Även om jag till stor del inte har en aning om varför jag mådde som jag mådde förra hösten eller varför min kropp reagerade som den gjorde, var nog pressen jag lade på mig själv - och framför allt på musiken som jag skriver - en av sakerna som initierade allting. Detta i en situation där självkänslan redan från början låg som en plattfisk och sprattlade någonstans nere på botten av sjön, och där självförtroendet, humöret och min allmänna energi tyckte det var jätteroligt att hoppa hopprep och leka andra klassiska barnlekar såsom titt-ut (nu finns jag, nu finns jag inte...).
Allt det där är sedan ett tag lyckligtvis över och stegvis har jag börjat leva igen. Men även om solen skiner igen och temperaturen är resonabelt varm mest hela tiden är himlen dock inte till hundra procent blå. Jag tycker mig se mörka moln strax över horisonten. Halmstad, var blev du av?! Kom änglar och flyg mig härifrån, för jag sitter på mitt rum och låter dagarna gå...
Det är långt till Finland. Men det har aldrig spelat mer roll. Eller mindre.
/tom
Kommentarer
Trackback